Yo Soy Pestañas postizas

Pestañas postizas

[Enrique Belloch 1982]

omg this movie looks like a porno

Någon annan hade kanske valt att strunta i att vara OCD-ig nog att inkludera en film som inte är textad. Och är på ett språk en inte studerat sen en var femton år gammal och brydde sig mycket mer om att lyssna på Prince än att gå i skolan. Men inte jag, inte.

Jag myntar här och nu uttrycket “ansiktsburks-artikel” (från den tveksamma perioden då detta fenomen  ansågs skojigt  ) genom att utsätta mig för den episkt märkliga filmen Pestañas Postizas från 1982. Detta innebär kort och gott att jag tänker hänga med så dåligt jag kan.

Trots att filmen är gjord i början på åttiotalet känns den otroligt inbäddad i sjuttiotalet. Säger jag som att jag var född då.

Berättelsen börjar med att vi ser en ung man, Juan (Antonio), och en äldre kvinna, María (Carmen Belloch), studsa fram genom solsken, buskar och parkvägar och ser helt sjukt kära ut. Klart HON är kär, det är ju för sjuttsingen Antonio hon får hålla hand med. Det tog dock ett tag för mig att inse att det var Herr Banderas då han sportar en episk miniafro och är så ungdomsvacker att en liksom måste titta bort ibland.

1

De tu sätter sig onaturligt långt bort ifrån varandra på en parkbänk och María berättar att hon känner sig känslomässig och Juan svarar med en fråga; “Är du romantiker?” Han undrar även om hon har ganja men tydligen har hon endast aminosyror.

“En kvinna som gillar solen är mycket intressant”, tycker Juan. María erkänner att hon tycker att en gullig sol är ganska romantisk.

Medan de håller den långa distansen från varandra så undrar Juan vad caféet heter och María svarar att det heter Solo och undrar om Juan gillar cortados men Juan svarar att han inte gör det medan han av någon anledning smeker sin bröstvårta genom tröjan. María frågar om Juan är solo och jag undrar om det kanske var så att det inte handlade om ett café överhuvudtaget. Å andra sidan kanske det var ett försök till smidig segue till att komma in på personliga relationer. Typ som att jag skulle säga “Ska vi gå till Café String?” till min dejt och den säger “Ja, det låter nice!” varpå jag svarar, “By the way, har DU string?”

2

Med dåligt dold jätte-entusiasm föreslår Juan att nu jävlar ska här caféas och jag tänker i mitt ostilla sinne att det definitivt handlar om en eufemism nu.

Tolkar det som att jag har jätterätt eftersom de i nästa scen idkar sexuellt umgänge som genom den mesigaste gemensamma orgasmen genom tiderna går över till post-sex-mys och María slänger lite lyckligt ur sig att hon tycker att Juan är en gud. Ingen är förvånad.

3

Juan börjar snacka om att det är juli och nämner dagens datum med ett leende. Antar att det var hans sätt att hantera att han blev lite obekväm över gud-kommentaren. Både ödmjuk och vacker. Det är ju inte klokt, alltså.

“Varför kan vi inte spela in imorgon?” undrar María och Juan nämner dagens datum igen vilket, med tanke på hennes leende, jag antar är ett helt okej svar på vad fan som helst.

De snackar om att äta middag och María släpper bomben att hon är en liten djävul. Eller nej, de ska äta en liten djävul?

“Jobb är jobb,” påpekar María och jag kan inte annat än att hålla med. Juan undrar om han ska passa in hennes stjärt och jag tänker att det låter ganska spexigt, det där.

4

Definitivt inte Wonder Wall

Om det finns EN snubbe i världen som får vara Snubben Som Lirar Gitarr Morgonen Efter så är det såklart Antonio Banderas. Till och med nästan så obscent falskt som han spelar i den här scenen. Jag menar. Det är Antonio. Det är uppenbarligen en jätteavancerad stämning på gitarren i kvartstoner som jag är för obildad för att förstå storheten i.

María har en supersnygg klänning på sig som Juan utbrister “Wooooooow!” över men på det där väldigt entusiastiska sättet som visar på att han inte riktigt menar det. Han tillägger med exalterad röst “Jag visste inte att du var rasist!” och fortsätter med att förklara att han gillar när de är små och visar med handen ungefär hur små.

Tiny fiddles

Tiny fiddles

“Fabulöst,” tycker hon.

“Lite grann,” menar han och de ler charmigt mot varandra.

slutajagorkarinte

slutajagorkarinte

María lämnar lägenheten men Juan stannar kvar och lirar kvartstoner som en jävla chef.

I trapphuset håller María upp dörren för en man som säger “Hej, du är snygg” och María reagerar med sådan lycka att en kan tro att hon inte fått uppmärksamhet av Antonio Banderas för bara en minut sedan. Otacksamma jävel.

Mannen knackar på dörren till lägenheten och Juan öppnar helt naken vilket gör mannen ganska generad och jag kommer på mig själv med att muttra “Kan du sluta vara så jävla snygg, mänska” åt skärmen. När Juan kommer på att han är bekant med mannen i dörren så släpper han taget om sitt skrev och ber mannen komma in i lägenheten. Mannen synar Juan upp och ner och ser fett oimponerad ut och påstår att Juan borde ta fem minuter och ansa sig.

Juan har nu jeans på sig och säger att han och María refererar till varandra ibland samt undrar om mannen varit i Rio. Mannen blir så jävla paff av frågan att han tappar tre modell-lok i golvet.

7

Eftersom datum är grejen att nämna när en befinner sig i en pinsam situation i den här filmen så nämner mannen datumet han var i Rio och sätter tillbaka loken som en katt som haft ner saker. “I meant to do that”-sättet.

Juan föklarar för mannen att han behöver medicin till sina ankor och mannen ler för första gången. Tydligen är det här något han är ganska stolt över, hela ank-medicin-situationen.

“Jag röker ankbarn,” säger mannen obrytt.

“Jag har rökt och trängt in i en del papayafrukter i mina dagar,” försöker Juan och jag känner att jag bevittnar den konstigaste snoppfäktningen någonsin.

“Papaya ska bara snacka konst,” deklarerar mannen och de sätter sig i soffan.

Mannen säger att hans familj gillar piké men Juan vet inte vad piké är för något och tänder en joint istället för att ge sig in i en sådan värdelös konversation men delar ändå jointen med mannen för han är ju en gentleman liksom.

8

Vi är i en bar där en kvinna i vansinnigt fabulös glitterklänning applåderar något om barn. Bartendern frågar en man som sitter vid bardisken om han diggar den ultimata marmeladen. Han verkar balla ur lite när hon nämner detta ting och han säger helt apropå “Jag heter Clara.” Den vackra bartendern säger att hon endast behöver två minuter och drar i Claras brösthår lite förföriskt.

Glitterklänningskvinnan sitter bredvid en kvinna med Ramones-frippa. Glitter säger att det här, det här är en fars och att hon minsann ser artisten. Ramones ler stort och säger att hon har en tia.

9

María är även hon på det här stället. Hon sitter bredvid en man som befinner sig i den mest suave posen jag sätt sen jag såg Caligula.

10

Glitter och Ramones nudgar varandra och skrattar menande åt María och Suave då en man som är mer mustasch än något annat kommer fram till dem och säger att han ska till Renee. Ramones klappar Mustaschmannen på axeln och säger “coochi coochi” vilket inte imponerar på honom för fem jävla öre.

Jag vill också sitta i en bar och vara fabulös som syssla. Fett avis.

Suave-mannen verkar vara tämligen berusad att döma av hans totala avsaknad av konsonanter när han talar. Medan han försöker sträcka sig fram till en alkoholhaltig dryck som står på bordet framför honom försöker María stoppa honom och då undrar han smått upprört om han är hennes kärlek. Fast sen ändrar han sig och bestämmer sig för att han är Bebe.

María ropar desperat på Clara. Bartendern svarar på ropen och jag förstår med ens att hon är hypnositör och har som ond plan att få alla att tro att de heter Clara. Hon svarar att hon ska till Teheran och inte kan hjälpa María just nu. María tycker Teheran låter som ett bra förslag och undrar om Suave vill hänga på men det verkar som att han hellre ligger kvar och dricker. Han ger pengar till María, vilka hon tar och slänger fram på bordet framför Glitter med ett obarmhärtigt nöjt leende.

Glitter verkar vara alfa i denna grupp för nu tycker hon att hon har all rätt att ändra planer helt och säger att de istället ska på konsert. María tycker det är en bra idé och skrattar hjärtligt åt Glitter som föklarar att hon ska använda sina bröst för att få som hon vill.

“Dessa är det som är mest mega i mitt liv,” säger hon och skrattar menande.

Clara kommer fram till María och Glitter och säger att de borde gå på casino men María verkar ha fått lite för mycket info på för kort tid och säger först att de ska till Teheran men inser sedan sitt misstag och säger “Nej jag ba skoja, jag ska hem.”

Clara undrar hur María mår egentligen men skiter i att få svar på frågan och går hem istället. Jag förstår precis hur hon känner. Grupper av människor som inte kan bestämma sig är typ det värsta jag vet.

11

Glitter och María tänder varsinn cigg i Glitters bil. Det ligger en definitiv känsla av att det är dags för Snack Om Livet nu i luften.

Glitter inleder samtalet med det tunga statementet att det är svårt att hålla sig professionell när det gäller ekonomi.

“Ja, speciellt när man sjunger,” nickar María.

“Jag är inte kär, men jag har ett åldrat hjärta,” forstätter Glitter.

María ser lite misstroende ut och undrar “Men vadå, Pedro då?”

Glitter skrattar högljutt och utbrister “Men hallå VA? Han är inte användbar alls när det kommer till ålder.”

María verkar lite oroad och frågar om inte Rijo är duglig då? Detta var vad Glitter ville höra; Rijo är tydligen perfekt som person och Glitter jämför med ett rovdjursleende denna Rijo med Marías föräldrar och tillägger nöjt “Jag gillar att ha dem ovanpå. Jag är verkligen hemsk.”

“Äh, du är bara tenor,” skrattar María.

“Jag är lite reserverad när det gäller min son dock,” säger Glitter och jag känner att det till och med för mig börjar dra åt lite märkliga håll i den här konversationen. María verkar vara i mitt camp här och hoppar ur bilen med ett “Hej då, Clara!” Shit. Hon är bra, hypnositören.

12

En helt SJUKT smörig trumpet med jordens vibrato indikerar att något kommer hända nu när María kommer hem. Hon ropar efter Juan men han verkar inte vara kvar. Trumpeten blir lite deppigare och María tar ledsamt av sig klänningen. Fast när hon ser sig i spegeln verkar hon bli glad igen.

Hon tar högtidligt av sig sin peruk (okej, perukräknare i Banderasfilmer: införd. Perukstatus as of now: 2) och sina lösögonfransar i ett mjukt, disigt ljus värdigt en drömsekvens i en nittiotals-cartoon.

13

Juan kommer tillbaka till lägenheten och hälsar María genom att pussa henne på kinden. María säger att Clara ska sova på soffan och jag inser att det kan betyda vem som helst i hela världen. Juan sätter sig vid Marías sminkbord och säger “Jag är alltid… utan pengar.” Maria verkar vara lite disträ och svarar att hennes liv är ett H.

“Min far ruinerar mig,” försöker Juan igen och María är fett dryg och fäller kommentaren “Det är inte viktigt.”

Juan försöker hålla modet uppe och kommer och sätter sig i sängen då María langar en jättebibba cash ur sin underklädesbody och utbrister “Vi är rika!”

14

En man i hängmatta sjunger med otrolig inlevelse om egenkära kvinnor utan att jag kan utröna i vilken kontext. Han avbryter sig själv med insikten om att Clara kommer snart och lyckas jävligt stelt ta sig ur hängmattan. Hans gökur slår och det verkar få honom helt ur balans då det resulterar i att han vandrar rakt in i en vägg. Jag inser att jag älskar den här karln då han sensuellt kollar in sig själv i spegeln och ger sin spegelbild en slängkyss.

15

Den stelopererade mannen faller ner mot marken, letar upp Marías nummer i sin telefonbok och ringer henne. María överger sitt Disney-hångel hon har going on med Juan för att svara och vi får veta att Narcissus egentligen heter Fernando (Iñaqui Miramón). Vilket, så klart, är en form av Clara tänker jag.

Fernando talar som att han vill ligga med varenda bokstav han yttrar och får genom detta sätt att tala fram något om att han vill ha sitt hus renoverat fast inte imorgon för då har han hunden där. María trilskas lite men när han slänger ur sig det helt korrekta påståendet “Nu är inte idag” så ger hon med sig.

Fernando avslutar samtalet med ett bedårande “Ciao, mi amore,” och ett pussljud värdigt Prince. Efter att ha lagt på luren fortsätter han sin sång från innan, rullar över på rygg och ser hur dödskär ut som helst.

“Helvete,” utbrister Maria. Juan undrar vad hon menar. “Carlos är alla,” säger hon och jag tänker att shit, nu är hon något på spåren! Men sen verkar hon tyvärr ha fallit under hypnosen igen för hon följer upp denna aning med “Jag är så glad.” Juan undrar vad det är som händer egentligen varpå María utbrister att det är imorgon det händer. Juan verkar inte helt nöjd med detta. En skulle kunna påstå att han är riktigt sur, faktiskt.

16

“Du är viktig för oss två,” försöker María och Juan är orimligt mycket gentleman och ber om ursäkt med den mjukaste rösten i hela universum.

“Förlåt för att jag älskar dig,” säger han och den galningen svarar endast “Just nu vill jag åka till kusten.” Kom igen María! INTE RIKTIGT LÄGE ATT SPELA SVÅRFÅNGAD. Hon försöker kontra sin kommentar med att inleda pusskalas men Juan ser inte helt lycklig ut alltså.

Aj. Mitt hjärta.

Aj. Mitt hjärta.

María fixar frulle och ropar på Juan. Det är som att regissören vill att en ska tro att Juan dragit varje gång María ropar efter honom för hon låter helt desperat och han är asdålig på att svara. Han är dock där och hälsar henne en god dag innan han sätter sig vid matbordet.

“Jag är desperat,” stjälper hon ur sig.

“Jag har provisoriska plantor,” svarar Juan. Som att det vore lösningen på desperation? María skrattar lite nedlåtande och säger att hon är nervös. Kanske är “provisoriska plantor” kodord för avslappnande örter. Juan skippar att erbjuda henne knark igen och försöker en mer down-to-earth framtoning genom att säga att det är helt logiskt att hon känner så. María har en lång utläggning där hon försöker förklara sig men Juan svarar ändå bara “Ja, ja, det är helt normalt,” som att han är redaktör för Kropp och Knopp.

“Imorgon vill jag att du märker mig,” säger María och jag känner att hon är lite väl krävande med tanke på vilka puppy eyes hon konstant får av denne sköne unge man. Han verkar inte ta hennes beordningar så himla bra den här gången och säger att han inte vill ha något jävla spektakel imorgon vilket får María att ge honom den isigaste blicken sen något som hände i Frozen säkert. (Jag har inte sett Frozen, nej.) (Ja det är sant.) (Ja, jag vet att jag studerat animation.) (Jag kan tyvärr inte höra dig längre, jag lyssnar på Be Prepared och sjunger med för full hals.)

18

Dålig stämning uppstår när någon inte sett Frozen eller Game of Thrones.

María bryter tystnaden genom att påpeka att hon inte har någon tabasco och jag tror att jag kanske inte riktigt vill veta vad de håller på med i sovrummet. Antar att det gick utför (uppför?) efter den där första vaniljsexupplevelsen.

Juan säger “Exakt,” på ett uppkäftigt sätt och María tar väldans illa upp. Utan kärlek i rösten säger hon “Hej då, älskling,” och går. Åh nej ledsen Antonio igen. Cannot handle. :C

19

Jag tas ur mitt hjärtknip genom att bli inslängd i vad jag tror är en teatergrupp där en man och kvinna disneykysser (ja, det är bara disneykyssar i den här filmen) varandra i en kameravinkel som gör att det mer liknar någon slags arm-showoff än en handling där läppar möts.

Vi får se två karikatyriga personer – regissör och regiassistent antar jag.

20

Regissören säger att det han just såg var helt jävla genialiskt. Det kvinnliga skådisen säger tack på ett sätt och med ett kroppsspråk som får mig att på stört ge henne namnet Ponduskvinnan.

“En detalj bara,” tillägger regissören, “du måste interagera mer med den ugne mannen här.” Den unge mannen har jävligt högt hår och massa ögonbryn och ser helt derp-glad ut när han får höra regissörens ord, vilken fortsätter överrösa den unge mannen med komplimanger på vilket mannen endast svarar med sin absolut flörtigaste blick.

21

Ponduskvinnan säger bestämt att hon inte tycker det är det minsta nödvändigt och reser sig samt tillägger “Imorgon tänker jag vara galant,” och jag tänker att det nog inte finns en sekund på dygnet då hon inte är galant.

22

“Imorgon vill jag att ni är bättre än idag,” blir hennes sista ord innan hon drar. Musiken indikerar att det här var fett oväntat och mycket dramatiskt sagt av henne.

Juan är hemma hos María och dricker lite alkohol på ett classy sätt. Kollar i telefonboken och ringer upp Ponduskvinnan. Hon lyckas nästan toppa Tom Atkins i bra sätt att svara i telefon (The Father of Thrill Me) genom att inleda samtalet med frasen “Jag tror dig inte,” men sumpar det genom att följa upp med ett helt vanligt “Hur mår du?”

Han mår bra men hon säger att hon är väldigt ockuperad just nu.

“Det är motivet för din schweiziska mamma,” säger hon och Juan skrattar till lite obekvämt. Hon tillägger att det är det som är viktigt gällande sin kärlek till Juan. Jag hade också blivit obekväm, hon verkar ju helt full.

María kommer hem till Fernando, som har på sig en superfab kimonoliknande grej och kör konstant vift av solfjäder som föredragen syssla. Approve. Han yttrar det bästa ljudet jag hört sen ljudfilmen uppfanns när María tänker sätta sig i hans hängmatta.

24

Hon får sitta på golvet, som sig bör, och berättar om situationen för Fernando som uppgivet utbrister “Men det här är ju det ultimata momentet!” María suckar och säger “Ja, jag blir verkligen trött av det här momentet.” Vad nu momentet är. Har säkert något med Clara att göra.

“Dörren och telefonen,” nämner Fernando som två saker hon ska tänka på när hon uttrycker sin småglada uppgivenhet över någon annan situation.

“Åren går och de ultimata tänderna försvinner. Sen lär man sig esperanto,” säger hon, lidelsefullt reflekterande. “Han är bara så och så många år och han kommer från förorten,” säger hon sen helt plötsligt angående Juan och ser ut som att hon aldrig trodde att hon skulle kunna bli förälskad i någon som en kan beskriva med de orden.

Fernando ser lite smyg-lömskt romantiserande ut över dessa två faktum och konstaterar att döden är överhängande. “Och förresten är år som hundår så det gör fan ingenting!” tillägger han och jag hade påpekat glappet i logik om jag hade kunnat.

“Kolla på mig liksom, jag behöver medicinsk hjälp men tänker ändå ha en orgie,” säger Fernando i ett försök att uppmuntra María att överge åldersnojan samtidigt som han drar autoförföriskt i sin kimono. “Tjejen?” avslutar han med och en trumpet tar vid där frågetecknet fejdar.

María är hemma igen och hittar Juan i en… jävligt randig tröja. Han packar en väska och hon undrar förskräckt vad fan han håller på med.

26

“Jag ska på balett,” svarar han i ett dåligt försök att ljuga borta faktumet att han drar för gott.

“Vad har hänt?” undrar hon och han svarar “Jag är en pojke. Nej, jag menar ingenting.”

Ostörd av förvirringen i hans ord försöker María återigen få honom att berätta varför han drar och han säger den här gången att han har ett kontrakt, precis som hon.

“Är det Bernard?” undrar hon anklagande men får inget svar, “Han har ingen armé, det är bara snack.”

Fortfarande inget svar och María blir mer desperat. “Men jag älskar dig för fan!”

Äntligen reagerar ägaren av den randiga tröjan i ett “Det här är skitsvårt!” vilket får María att upprepa att hon älskar honom och inte fattar någonting just nu.

“Jag. Måste. Jobba,” säger han och hon undrar helt paff vad för jobb han snackar om och ballar ur känslomässigt. Hon totalgrinar och jag förstår henne från botten av mitt lilla hjärta. Juan blir sur och tycker att hon inte alls fattar grejen vilket får henne att falla ner på knä och fysiskt försöka hålla kvar honom.

“Inte ens fem minuter,” blir hans ilskna sista ord när han lämnar María gråtandes på golvet där hon rabblar “Snälla, snälla Juan,” och kramar hans skor. En vansinnigt ledsen trumpet följer Juan som sätter på sig skorna genom att putta bort Marías huvud med fötterna (smooth), lämnar nycklarna och drar.

27

Utanför väntar Ponduskvinnan på Juan. Hon hälsar honom med ett “Hej, älskling,” och jag inser att Juan lever livet som sig bör. De åker iväg i hennes assnygga bil och hon kallar honom sitt lilla mysterium med en kyss. Juan gör en gest som visar på både frigörelse och ångest.

28

Stort skådespeleri.

När bilen försvinner ur bild kommer två unga människor gående. De går mot kameran helt orimligt länge och pratar om vad de ska bli när de blir stora. Han vill bli fysiklärare, hon musiker. “Men det är ju verkligen personligt, det där,” säger hon snusförnuftigt.

“Det är verkligen individuellt. Jag har din personlighet,” säger han som att det är helt normalt. Hon ser, såklart, smått besvärad ut och de skiljs åt där hon bor.

29

María har redan gått så långt i sin sorg över Juan att hon har på sig endast svart nattlinne och sitter och röker framför tvn där de snackar om att det inte finns någon bot mot oskuld. I beg to differ?

30

Det ringer på dörren och María flyger upp på precis samma sätt som jag skulle ha gjort om det fanns en tillstymmelse till chans att det skulle vara Antonio. Men det är bara Glitter. Utan glitterklänning men med tillräckligt mycket glitterutstrålning för att jag ska känna att jag döpt henne rätt.

Glitter undrar varför i helvete María öppnar i bara deppigt nattlinne och undrar om hon är ensam; antagligen hoppades hon på att María inte var deppig utan inne i någon slags begravningsrollspels-sexakt med Juan. Glitter spatserar in i lägenheten och ser något som ser ut som ett massivt myggnät som hänger framför ett fönster och hon blir helt till sig över hur fint det är. María försöker spela ödmjuk över sitt vackra myggnät men det går sådär.

De sätter sig i soffan och Glitter tycker att Carlos, han vet minsann hur en beter sig i alla fall men María påstår att han är en kackerlacka. Hon kan förstås inte hålla sig från att börja snacka om Juan och nämner att han är tjugotre år.

“Man har liksom en annan form då,” muttrar hon, “Nu är jag distinkt. När jag var tjugotre hade jag ingen framtid och behövde ingen.”

“Jag gillar Guillermo,” säger Glitter, tydligt obekväm med samtalsämnet. María låtsas inte om det. Hon suckar uppgivet och undrar om hon ska behöva lära sig rumba för att snärja Juan men Glitter säger att det inte ska vara nödvändigt och har den ultimata lösningen; “Skaffa bara pessar så ska du se att det löser sig.”

“Ja, det är väl dags,” skrattar María och reser sig ur soffan medan Glitter sätter sig i en suave pose som slår Suaves med hästlängder. Hon måste ha katt som spirit animal, så bekväm som hon ser ut.

31

Nu är vi hos Ponduskvinnan och Juan igen. Hon har klätt upp honom något alldeles utomordentligt i vit skjorta, fluga och vattenkammat hår. Tydligen ska de på en helt fenomenal bal och denna info får Juan att se nöjd ut på samma sätt som ett barn som får beröm av sin mamma. Smått obekvämt.

Mitt hjärta stannar i någon millisekund över hur otroligt jävla magiskt Ponduskvinnans hairstyle är. Det är typ det bästa jag sett ever. Hon skulle kunna vara med i vilket Stark Trek-avsnitt som helst. (Oklart om detta är ett korrekt påstående, jag är inte jättehaj på Star Trek.)

32

“Och sjunga ska vi göra också!” utbrister Ponduskvinnan plötsligt och Juan blir smått förvirrad.

“Alltså… vad exakt är det vi ska göra?” undrar han.

“En scen,” ler hon slugt, “och kulturministern.”

Jag antar att det blir en sexscen med kulturministern senare. Kanske kulminerar hela filmen i en orgie med varenda karaktär vi stött på.

“Och som final ska vi postum-fira Tito,” tillägger hon och jag känner att jag inte riktigt är okej med deras aftonplaner längre. Med förföriskt kroppspråk berättar hon för Juan att han kommer bli en sensation (Well, duh.) “Och en skandal!” Alltså kan människan vara lite mer konsekvent i sina uttalanden, jag blir helt känsloförvirrad.

Juan försöker ge henne en puss men hon försöker spela svårfångad med en sån där “luta-sig-bakåt-med-ett-leende-manöver” som är typ det pissigaste som finns, i min åsikt. Jag tappar lite respekt för henne. Eller ganska mycket.

Hemma hos María igen. Glitter är kvar i soffan. Det ringer och María visar på psychic abilities genom att säga “det är min mamma” innan hon svarat, vilket är helt korrekt. Kanske är det hon som hypnotiserat alla till att tro att de heter Clara? Marías mamma ser lite ut som kattkvinnan, för övrigt.

34

Marías mamma undrar hur María mår och hon svarar på ett sjukt icke-övertygande sätt att hon mår hur bra som helst. Mamman har ett sånt där stereotypt mamma-sätt att prata. Som att hon har en konstant panikattack av oro för sitt barn.

“Jag är bara lite retarded,” säger María och jag känner att det kanske var lite väl. Hon påstår att hon har lite bråttom och lyckas lägga på luren. By the way så har María en annan peruk på sig nu (Peruk-count: 3), en mörkare. Antagligen för att påvisa att hon gått igenom en mörk period i sitt liv och blivit Darth Mary.

“Varför gjorde hon inte abort liksom?” undrar María med ett lättsamt leende och jag tycker kanske att hon fått lite väl svart humor av sitt Juan-trauma. Glitter undrar om María känner sig klar och det gör hon så nu jävlar ska de gå.

Den här filmen har en dålig vana att visa när karaktärerna går ur bild, det spelar ingen roll HUR långt det är till bildkanten. Kan inte påstå att det hjälper rytmen.

Had to include because look at that derp.

Had to include because look at that derp.

Ramones, Glitter och bartender-Clara är i baren och ser väldans trötta ut. Glitter undrar vad klockan är och Clara svarar “Tillräckligt,” vilket gör att Ramones släpper ifrån sig ett högljutt klagande ljud.

Clara verkar vara på hångeljakt och swaggar i sin TOTALFAB klänning fram till mannen hon hypnotiserade i början av filmen.

“Får jag hyra dig hela natten?” undrar hon och han säger ja snabbare än vinden.

36

“Kan vi gå nu precis på stört?” undrar mans-Clara och Clara tycker det är en utomordentlig idé.

María snackar med en liten tanig man i kostym och berättar för honom att hon inte är på humör alls.

“Men vadå, det finns väl inga kvinnor som inte vill ha någonting alls?” undrar han upprört. “Jag kan visa dig världens race!” Han spärrar upp ögonen som att han till och med själv är fascinerad över hur absurt mycket race han har att erbjuda.

37

Men María, trots lite inledande nyfikenhet, tackar nej med dominanta, halvslutna ögon.

“Alltså jag menar race i SÄNGEN,” säger han som att han inte kan förstå att det skulle kunna finnas någon i världen som skulle säga nej om de fattade hur mycket race det handlar om här.

“Jag är rätt säker på att jag inte gillar att bli pressad,” säger María översittarförföriskt.

“Du kommer ångra dig. Jag kan fan betala för att du ska känna mitt race,” försöker han och visar en hög med pengar. Fan också, han som var så övertygande. Nu blev det ju jättetydligt att han inte alls är så säker på sitt race.

När María ser pengarna slugar hon till med ett “Ett ögonblick,” och svassar iväg till andra sidan baren.

“Varför är du en tant?” undrar Glitter anklagande.

“Jag som trodde jag bara gillade romer, men kolla in grabben där borta alltså,” säger María undvikande. De skrattar lite medan Glitter överlämnar en lapp till María och säger “Sex tusen.”

“Shit, vad du är packad,” påstår María och går sin väg.

“Vafan hände där?” undrar Ramones, som verkar vara konstant mest berusad oberoende av vem hon jämförs med. Dock kan jag känna att jag verkligen undrar samma sak som hon just nu.

Glittar kollar in karln i kostym. “Jag tror han spelar i band,” säger hon till Ramones, som försöker att inte verka imponerad.

“Jag har fan legat med folk på Chalmers,” försöker Ramones men Glitter reagerar inte på det.

“Jag låg med en kille i kjol en gång,” säger Glitter istället och ser ut som att hon undrar om det är imponerande eller inte.

“Du har fan inte mycket karaktär, du,” muttrar Ramones medan hon fimpar sin cigarett och denna iakttagelse får Glitter att bli ganska stött.

“Du ser ju ut som en majskolv så var inte så jävla stöddig.”

Ouch.

Spanska majskolvar in action.

Spanska majskolvar in action.

Ackompagnerad av melankolisk pianomusik vandrar María genom natten, berusad nog att vingla. Alternativt är hennes klackskor jävligt obekväma; tycker mig känna igen min egen gångstil i liknande skor. Eller när jag försöker se ut som att det är klackarna som är problemet när det i själva verket definitivt är för lite blod i alkoholomloppet som är grejen.

Måste nämna att det är väldigt vackra stadsbilder i den här filmen. Med tanke på att ingen varit Madrid-direkt i den här storyn (se min artikel om  Labyrinth of Passion för en förklaring på det begreppet) så antar jag att vi inte är i Madrid. (Det kan mycket väl vara Madrid.)

39

Alltså okej den här sekvensen tar aldrig slut. SÅ vackert är det inte. OKEJ VI FATTAR HON ÄR LEDSEN MOVING ON.

María är faktiskt ledsen nog att sitta och kolla på poltergeist-kanalen. Och här… pausade jag filmen för att teatraliskt höja mina händer och högt utbrista “Okej, vänta, vänta, vänta… Hallucinerar hon just nu en romersk film där det pågår ett bröllop där maken är utklädd till Asterix och Juan sexigt hoppar ner för en trapp i någon slags fantasyoutfit med slängkappa och hela skiten plus bruden är María själv?” Okej. Bra. Japp. Välkommen till den mest elaborativa bröllopsfantasi/drömmen jag någonsin beskådat.

40

Prästen som ska viga María och vem nu maken är – det är jävligt oklart – sitter och sminkar sig framför en spegel som det står “Yo aho a jesús” på.

41

“Jag är här. Och jag marscherar,” konstaterar han.

I den här hallisen har alla fått en partner. Ramones, Glitter och Clara. Okej, María ska tydligen gifta sig med race-snubben och alla har nu helt moderna högtidskläder på sig förutom Juan som fortfarande kör fantasyromare. (Obs det klär honom, förstås.) Juan kliver fram till altaret med Ponduskvinnan. Ska de gifta sig samtidigt? Eller va, vänta. Åh, jag blir så förvirrad av de här konstiga giftermålskoreografier just nu. Nu står Juan bredvid María. Alla gjorde bara någon komplicerad kadrilj för att hamna på rätt plats.

42

“Ni är här för att ni gillar varandra,” säger prästen, “Vill ni vara ihop hela livet, eller?”

“Japp, hela satans livet,” svarar Juan och María i kör.

“Tänker ni ha med respekt i det här förhållandet hela livet också?” tillägger prästen som att han tycker att frågan är typ ett skämt. “Om ni får söner, tänker ni döpa alla till Kristus då?” undrar han även och jag är alldeles för dålig på kristna ritualer för att veta om det här är normalt.

“Japp,” svarar de utan att tveka en sekund.

“Hur många Antonios vill ni ha?” undrar prästen med de hinner inte svara och jag känner mig glad för deras skull, för hur skulle det vara möjligt att svara på den frågan, liksom?

Anledningen till att de inte hinner svara är att Ponduskvinnan kommer instolpandes med ett total-giddy leende. (Alltså jag märkte inte att hon gick?) Det blir smått dålig stämning.

Prästen börjar fråga de där “tager du”-frågorna och Juan svarar långt innan prästen har sagt klart hela meningen. María är inte lika snabb och Juan ser helt nervös ut när hon pratar. Vet inte om det som sker sen är ytterligare en helt normal giftermålsritual eller bara en del av Marías drömhallis men nu häller Juan lite pengar i Marías händer och prästen häller vatten över dem. Efter det följer den bekanta samlags-symbolismen i alla fall och jag är glad att se något jag känner igen i den här röran.

Störda mängder konfetti faller i kyrkan och av någon anledning går alla par åt olika håll men Ponduskvinnan står kvar i kyrkan helt själv och gör korstecknet.

Juan och María kör lite schysst bröllopsvals på en teaterscen med scenografi bestående av en romantisk trappa i vitt och rosor.

43

Sen kommer alla paren in och valsar. María är för övrigt väldigt kass på att valsa. Antar att den distraherande korta romarkjolen Juan bär inte direkt hjälper hennes koncentrationsförmåga gällande att sätta fötterna rätt.

Juan, Fernando, race-mannen och Mannen Som Antagligen Fortfarande Tror Att Han Heter Clara står och samtalar om pengar. Allting mans-Clara säger TOTALCHOCKAR race-mannen. Det verkar vara hans reaktion på allt.

Nu blev det tydligen den där tiden på bröllopsfirar-dygnet där bruden dansar i så lite kläder som möjligt utan att poliser kommer. Allt för att imponera på sin mamma, vilket verkar funka, för Marías mamma tittar på med ett mycket stolt leende. Juan tittar på med det här fejset rakt in i kameran och jag var tvungen att bli generad som en tonåring:

44

Ponduskvinnan ser också på men med ett markant mindre imponerat ansiktsuttryck.

Shit, sjunga kan hon också, den där María. I alla fall i sin drömvärld. Och alltså okej, inte för att vara ytlig (för att vara ytlig) men herrejävlar vilken kropp den här fyrtiopluskvinnan har. Damn. Fattar varför Juan ser så oförskämt nöjd ut.

45

María kastas brutalt ur sin fantasivärld genom en aggressiv telefon. Hon svarar men det är jävligt oklart om det är någon i andra änden.

Utan ordentlig övergång är vi i någon slags dröm igen. María och Juan är i ett beslöjat rum. Juan lägger patiens. Lite disneypuss. Alltså varför så många disneypussar? Det är fan det osexigaste sättet för två läppar att mötas näst efter elvisp-i-hela-ansiktet-hångel.

“Det är sommarlov!” hojtar María när hon och Juan satt sig vid ett rosadukat bord.

46

“Men det är ju farligt,” utbrister Juan förskräckt men María får dem båda att skratta genom att påstå att hon kan tolka sig själv.

“Jag vill fan bara sjunga och dansa,” suckar hon lyckligt och tittar in i Juans ögon. “Finalprutten!” skrattar hon sen och pussar honom på nästippen. Gulligt, tydligen.

47

Plötsligt är vi här. María sitter i en gungstol och håller en mycket dramatisk monolog. Den lilla skaran som utgör publiken verkar mer förvirrad än hänförd.

“Min middag,” säger María med lidelse i rösten, “hela jävla middagen. Och ALLA mina vänner. Nu… har jag ingenting.”

Jag blir lite rörd fastän jag inte riktigt hänger med.

Nejmen, vad säger jag. Jag fattar ju varenda bokstav, såklart. Hahaha.

Hon reser sig från gungstolen och spelar värsta megaklustret på pianot. Ponduskvinnan sitter i publiken och verkar tycka att det där var ett jävligt onödigt move av María.

María anklagar publiken för att vara dumma i huvudet. Fernando sitter också i publiken. Han gråter bort sin mascara som en chef och María teater-skär upp magen och teaterdör. Publiken får hjälp av hundra kilo pålagda applåder för att vi ska förstå hur sjukt bra det här var. De ballar ur totalt över Marías framträdande. Alla förutom Ponduskvinnan som golfklappar svartsjukt.

48

Also: this

Marías mor tycker det är så bra att hon faktiskt dör.

Begravning sker på en gång med den döde liggandes i en röd kista som ser ut som att den är gjord av lego.

49

Shit, den här begravningen är jävligt dramatisk. Jag vill ha en sån.

“Hon var en utomordentlig skådespelare,” säger Glitter och jag hänger inte riktigt med på om de snackar om María eller hennes mamma. Lite oartigt att stå och lovorda María när det är hennes mammas begravning. Hon är i och för sig död så hon lär väl inte bry sig nämnvärt.

“Jag ska börja röka imorgon igen,” säger Fernando.

“Och jag ska jobba,” suckar Glitter.

“ELLER så ska jag bli en offentlig aktris!” Fernando verkar ha lite svårt att bestämma sig. Sådana här händelser kan ju få vem som helst att få en identiteskris. Tydligen. Glitter och Fernando verkar glömma vad för situation de befinner sig i och fortsätter med en ytterst lättsam konversation.

“Jag är inte lika pretentiös som du, Fernando,” påstår Glitter efter att Fernando haft en liten utläggning om allt han kan och ska göra. “Jag har ett teatercafé, after all,” tillägger Glitter.

“Man SKA ha pretentioner här i livet,” surar Fernando och tillägger, “Du får verkligen förlåta min dotter,” medan han lägger handen på Glitters arm, vilket gör henne fett obekväm och får henne att undra var alla señores är.

Fernando trippar iväg för att trösta María som, förståeligt nog, inte mår jättebra.

“Se till morgondagen,” försöker Fernando.

“Jag förstår inte ens konceptet imorgon,” snyftar María.

“Hon ser ju ut som att hon sover, bara,” uppmuntrar Fernando men María är konstigt nog fortfarande ledsen.

50

Ponduskvinnan charmar prästen som informerar henne om att de har bio och teater och hela skiten här. Shit vilken fancy kyrka.

“Du gör mig glad,” ler Ponduskvinnan och prästen svarar att det brukar bli så när en är lite barock.

Juan står och sexig-röker och jag känner att det blir lite varmt i rummet på riktigt.

51

Ponduskvinnan kommer fram till honom och undrar om han sjunger, på vilket han svarar “Nja, lite grann,” men jag hör att han inte är villig att bevisa det och han fortsätter med ett uppkäftigt “Alltså ursäkta men jag röker, kan du snälla inte störa, tack,” och för första gången verkar Ponduskvinnan bli svag inför denna mycket mer självsäkra version av Juan.

“Rök… är svart,” säger hon i ett försök av verka svår och förföra honom. Juan tar fram ett cigarettpaket, antagligen för att påvisa att så verkligen inte är fallet och Ponduskvinnan tar en cigg. Hon ber om eld och Juan upptäcker att han inte har tändare på sig. Alltså inte för att vara den men har de missat att de är OMGIVNA av stearinljus?

Helt plötsligt hör jag mig själv ropa “WHAT” rakt ut och tonårsfnittra krampaktigt som reaktion på att Ponduskvinnan just gick right ahead och körde ner handen i Juans byxor och börjar utföra mycket misstänkta rörelser. DÅ tar han fram tändaren. Shit. Vilken scen. Tror att jag kanske skulle behöva hälla vatten över huvudet vid det här laget men jag har fan inte tid. Har en känsla av att det bara kommer bli värre, dessutom. Bättre? Vättre.

52

María sitter och är sadface med en väldigt empatisk Glitter.

“Jag fattar fan ingenting,” säger Glitter och langar fram en cigarett ur sin fancy lilla väska.

53

Glitter ber väldigt vädjande om eld som att det är lite på liv och död att hon får det.

“Lille Juan… han är där borta… med Ponduskvinnan,” säger María sorgset.

Drömversions-Juan är ju definitivt lite av ett as här men jag kan inte känna den känslan because reasons.

Glitter går nervöst iväg mot Juan och Ponduskvinnan och får eld utan hand-job-betalning. Av någon anledning är lågan från tändaren JÄTTEstor (SYMBOLISM) (?) och Ponduskvinnan känner sig tvungen att dramtiskt säga “ELD.” Tack, vi såg.

“Tjenamors,” säger Glitter som avskedsfras och jag tror att hon är förvirrad på grund av Juans Presence.

LogoClanToreador

“VAD ÄR DET SOM HÄNDER” utbrister jag och är tvungen att rufsa mig i håret av förvirring då ett fyrspann kommer indragandes med en begravningsvagn i en öken. María vandrar först med ett slöjliknande sorgflor.

54

Pianot som hamrar på i förgrunden av ljudbilden är vansinnigt dramatiskt. Om någon kan förklara för mig varför hästarna som drar vagnen har rosamålade hovar så går det bra att göra det nu.

Soundtracket går över till att ge mig zombiefilmsvibbar lagom till att en av kvinnorna i följet segnar ner vid kyrkogårdsgrinden de just gått igenom och alla bara lämnar henne där.

TJOFF så är vi tillbaka i vad jag… antar är verkligheten igen, där den däckade María vaknar till med ett ryck. Hon är på väg att somna igen och jag hinner tänka “MEN KOM IGEN” för jag har för mycket i min intrycksinbox just nu för att palla en till drömsekvens men hon lyckas tack och lov hålla sig vaken och tänder en cigarett. Hon reser sig och ringer Ponduskvinnan som inte hinner svara innan María lägger på för hon är i full gång att disneypussas och klappa på Juans händer.

55

María stänger av tvn i ett halvminutsklipp och så får vi hoppa tillbaka till Juan och Ponduskvinnan igen som nu har svidat om till endast kalsonger versus något slags ljusrosa tält. Ponduskvinnan ger Juan något att dricka och är tydligt nervös när hon undrar om det är gott.

“Well… det är i min mage nu i alla fall,” svarar han. Diiissssss.

Ponduskvinnan suckar lyckligt att hon är så glad och börjar hålla monolog om situationen som den ser ut nu och Juan bara tittar på henne med en blick som befinner sig någonstans mellan sur och obrydd.

56

“Det här är teatern,” säger hon drömskt och jag förstår att det är svårt för henne att tro på att situationen faktiskt är på riktigt.

Soundtracket blastar oss rakt i ansiktet och den kanske längsta disneypussen i filmen sker. PASSION! (Nästan en hel sekund!)

Tillbaka till Ångest-María. Hon pysslar med sin peruk-och-lösögonfrans-avtagnings-ritual och tänker sen köra pilleröverdos men ångrar sig och tar bara en mängd som jag tror kommer resultera i inte så mycket död utan mer helvetes-pillerbakfylla dagen efter.

57

Ponduskvinnan ligger naken i sängen och efter-sex-röker.

“Mår du bra?” undrar hon riktat åt Juan som befinner sig i ett annat rum.

“Lite småbrydd över resultatet,” svarar han men det verkar hon inte bry sig om.

Det är morgon och María, iförd samma klänning som dagen innan, sätter en kastrull på sin gasspis och värmer mjölk i den. Kastrullen, alltså.

Och DÄR går vi från mjölk till full frontal nudity och jag gör en spontan actual facepalm av shock/jag har ingen aning-känsla men jag tror att det är något bra. Kanske? Har alltid tyckt att det är lite skevt att se folks kön när vi inte ens skakat hand, liksom.

True story: Skrattade åt det här fejset i fem minuter. Finns nog inget annat fejs att köra på när en utsätts för full frontal nudity-Banderas.

True story: Skrattade åt det här fejset i fem minuter. Finns nog inget annat fejs att köra på när en utsätts för full frontal nudity-Banderas.

Juan säger “Jag tänker inte molesta dig,” men den här blicken:

slutajagorkarainte #2

slutajagorkarainte #2

María vandrar fortfarande vemodigt omkring i sin lägenhet. Hon har verkligen gått in i värsta totaldeppen. Men nu, NU, drar hon dramatiskt undan sina mörka gardiner vid balkongen och släpper in solljuset. Filmen tycker det här är asviktigt och jätteintensivt för jag har fanimej aldrig sett någon dra undan gardiner såhär långsamt.

Hon smyger mödosamt ut på balkongen men det ger henne total Hitchcock-style-höjdskräck och hon kastar sig in igen och börjar gråta utan tårar.

Ponduskvinnan har Juan på magen. Hans huvud, alltså. Han ser lite butter ut. Eftersexångest? Hon klappar honom lite bro-igt på ryggen och tackar honom.

“Varför?” undrar han helt ligitimt enligt mig. Det antyder verkligen att den andra parten eller parterna involverade gjort en en tjänst och inte fått ut något av det själva. Gleh.

“Du gör mig så glad,” säger hon och han svarar att det är helt logiskt. Bästa. Svaret. Ever.

Juan uttrycker skuldkänslor över María-situationen vilket inte direkt glädjer Ponduskvinnan att höra men hon erbjuder ändå att skjutsa honom till María. Fan vad storsint. Dock avböjer Juan och han sticker iväg efter ett dramatiskt farväl som på något sätt ändå slutade med att Juan fick Ponduskvinnans nyckel.

61

Efter att Juan gått suckar Ponduskvinnan förälskat i en satans lång utzoomning.

Hela grejen med balkongen hjälpte tydligen inte María. Hon kör peruk-lösögonfransgrejen för tredje gången.

Juan marscherar mycket bestämt längs de björkkantade gatorna för att nå María som vi nu får se högtidligt sminka av sig under grav megaångestsorg. Nu tar hon av sig peruken IGEN och sätter på radion samt lägger av luren på telefonen. Eller jaha det var Ponduskvinnan som gjorde det för hon ska, sexutmattad som hon är, sova hela dagen. Jävligt tydlig klippning där, filmen, verkligen.

María försöker såklart ringa Ponduskvinnan precis då. Hon som är så duktig och försöker be om hjälp! Eller vad hon nu håller på med. Okej, hon försöker antagligen få tag i Juan. Ring Glitter för fan, mänska. (Är jag investerad i den här filmen nu helt plötsligt? Jaha. Så kan det gå.)

Juan kommer uppspringandes från tunnelbanan och öh… det där paret från början av filmen kommer in i bild igen. Okej? De snackar om att de verkligen inte vet vad de ska göra men typ.. kolla på film kanske?

“Men skulle vi inte plugga?” säger kvinnan i duon och ger en massa tips på var man kan plugga. De håller handen och vandrar iväg.

WHAT WAS THE POINT OF THAT. JAG FATTAR INTE. TABLE FLIP.

JAG HATAR ER.

JAG HATAR ER.

I alla fall. María tar långsamt av sig sin klänning som hon haft på sig i ett dygn och jag inser att det där myggnätet vi såg i början var en jävligt lång slöja.

I bara underkläder vandrar hon ut på balkongen och sätter sig på utsidan av räcket. Juan ringer på den arga porttelefonen samtidigt som Marías lika arga telefon ringer och HELT utan mer build-up – på samma “Jaha okej hejsan”-sätt som Juans penis visades – så har María hoppat från balkongen och ligger tvärdöd på marken. Hon har ögonfransarna i handen.

Um… symbolism?

Det blåser till så att lösögonfransarna far ur hennes hand och JÄTTEPEPP musik går igång utan att kameran slutar betrakta Marias döda hand. Classy.

Jag… alltså… HUR KUNDE DET BLI MER LOL ÄR LABYRINTH OF PASSION.

Kort och gott: Approve.

Om jag distansierar mig från hela ansiktsburk-genren av skrivande som jag nu förvirrat mig själv med så kan jag tillägga att jag nog faktiskt gärna skulle se den här filmen med undertexter någon gång. Eftersom den är så himla obskyr kan det nog bli svårt, dock. Vill ni se den själva så finns den på YouTube och det verkar vara regissören själv som lagt upp den. Det var… en upplevelse.


Översiktstanke: Approve.

Bästa: Fernandos skrik.

Sämsta: Mina spanskakunskaper.

Mängd igenkänningsfaktor i Banderas roll: Faktiskt så fanns det flera saker jag kände att jag kunde relatera till men är lite osäker på vad det säger om mig.

Attraktionsfaktor i Banderas roll: Haha. Hah. Um. Tillåt mig harkla mig mycket menande.

Vi ses nästa gång! Då blir det Y del seguro… líbranos, Señor! som verkar vara en två minuter lång “komedi” utan text som jag inte ens ser om Antonio är med i. Men den verkar så sjuk att jag tänker titta på den ändå.

/The Bexinator

P.S Berätta gärna om ni tyckte det här formatet var underhållande!
P.S 2 Anledningen till att jag skrivit ut så få skådespelarnamn är att jag, helt seriöst, inte kunde utröna vilka karaktärer som var vilka. #skillz

Yo Soy Labyrinth of Passion

Labyrinth of Passion

[Pedro Almodóvar 1982]

spanish_labyrinth_of_passion_collage_style_NZ02418_L

Förvirring är ett av mina favorittillstånd. Kanske inte alla former av den, men när det kommer till konstformer uppskattar jag att slungas in i förvirring för att sedan under resans gång få göra vad jag vill med infon som slängs i mitt ansikte, så att säga. Det handlar dock om en smart, avsiktligt framkallad förvirring. Som publik måste det finnas referenspunkter, spänning, känslan av att “få förstå” eller ibland tro att en hänger med, sant eller ej. En föreläsare jag hade nyss citerade en fotolärare hon en gång haft som hade sagt “ska ställa fler frågor än det ger svar” i svar på en fråga om vad som är “bra” när det gäller film. Precis min känsla inför mediet. Det måste vara en sammanhållen, smart förvirring jag försätts i.

Som ni säkert förstår gjorde den humoristiska, totalskeva och stundtals alldeles underbara Labyrinth of Passion mig hyfsat förvirrad. Det hjälper inte att jag har dåligt namnminne, dåligt ansiktsminne och att min version av filmen är i riktigt grynig VHS-kvalité. Det blir sexigt, ja, men också jävligt svårt för mig att hålla reda på vem som är vem. Speciellt när folk ser ut som varandra. Och då menar jag inte “som syskon” utan “jag plastikopererade mig för att se ut som en av huvudpersonerna”-lika. Det är lite som att läsa Bröderna Karamazov, fast utan den där jättepraktiska listan i början av boken, som finns i min översättning, där alla karaktärers för- och efternamn, alla smeknamn samt vad de har för roll står. Hade inte bangat på att ha en sån lista till den här filmen.

vhs

Nu när jag förklarat vilka handikapp jag har förhållit mig till under den här upplevelsen ska jag försöka mig på att ge er en bild av vad det var jag beskådade. Detta är alltså den första filmen som står listad på imdb.com när en söker på Antonio Banderas och han har en liten, men minnesvärd, roll. Jag läste på wikipedia något som Almodóvar själv ska ha sagt om den här filmen, vilket jag förstår efter att ha sett den – han gillar filmen men dess problem är att den har väldigt många karaktärer som är intressanta men att huvudpersonerna inte är två av dem.

Låt mig försöka summera. Vill du inte ha några spoilers så kan du hoppa till det absoluta slutet av den här artikeln och läsa vad du kan se fram emot om du väljer att se den innan du läser.

Vi introduceras till filmens tema på ett väldigt tydligt sätt – våra två huvudkaraktärer spatserar runt på stan och tittar på mäns skrev och rumpor. En av karaktärerna är en kvinna (Cecilia Roth) som går runt och liksom sexar upp luften – sådär som jag aldrig sett någon gå runt på riktigt – med putande läppar och pumasteg. Den andra huvudkaraktären (Imanol Arias) är en man i en peruk och ett par solglasögon och dessa två attribut gör att vi tydligt förstår att den här mannen försöker framstå som en person som försöker klä ut sig.

peruk

Vi introduceras sen till att dessa två inte bara går runt och suktar efter mäns bäcken utan även gör slag i sak. En själsligt färgstark men utvärtes svartklädd ung man, Fabio (Fany McNamara), gör en rakt-på-sak-förfrågan om sexuellt umgänge till vår perukman Johnny (Rakt-på-sak-förfrågan är ett återkommande sätt att lösa attraktionssituationer i den här filmen. Någon som vet om det går till så i Madrid på riktigt?) och Johnny säger att det låter som en bra idé.

Vår kvinnliga huvudkaraktär hanterar sin lust efter manliga skrev med full-on-orgier med så många män som möjligt samtidigt. Detta får vi veta när hon sitter hos sin terapeut som hon går till för att hon är nymfoman. Vi får även veta att den här unga kvinnan heter Sexilia och att hennes smeknamn är Sexi. Och att hon har en pappa som är “den artificiella inseminationens fader”. Som har döpt henne till Sexilia. Sexis terapeut heter Susana, är störtförälskad i Sexis pappa och lägger fram den inte-så-revolutionerande teorin att Sexi ligger med alla män hon kan komma över (pun intended) för att hon vill att hennes pappa ska se henne. Jag låter er ta in all den infon i några sekunder. Bara hennes namn fick mig att pausa filmen och göra fem olika ansiktsuttryck inom spektrat misstro/total lycka.

didnthavetopay

Sexis pappa (Fernando Vivanco) (som har en jättemörk röst som är löjligt tilltalande) har lyckats få ex-kejsarinnan Toraya (Helga Liné) fertil genom sina otroliga inseminations-skills. Ni kommer få leva med att jag resten av artikeln kommer nämna Torayas otroliga sexighet flertalet gånger. Hot damn, så att säga.

Häng med nu. Vi är på en kemtvätt. Här jobbar en man och en yngre kvinna. Sexi kommer in med kläder och när Sexi gått igen så luktar kvinnan på kläderna och låtsas vara Sexi i en spegel. Här kommer min första insikt om exakt hur många plan den här filmen är flippad på. Vi följer med hem till mannen och kvinnan från kemtvätten och hamnar i ett oerhört obekvämt och obehagligt hem där mannen tar libido-förstärkande medicin som kvinnan försöker kontra med något slags motgift som inte verkar funka, utan mannen är totalförvirrad och vet inte om kvinnan är hans dotter eller fru vilket gör att han binder fast henne i en säng och våldtar henne. Det har fram till denna scen varit en väldigt lättsam, om än skev film, och det fortsätter i samma lättsamma anda efter den här scenen och jag försätts i en känsla som är typ såhär:

rapeface

Som tur är slängs jag ut ur den odefinierbara känslan eftersom Antonio äntligen introduceras.

antonio

Han kör på samma rättframhet som den tidigare mannen som var intresserad av Johnny (jag tänker nu bara anta att det är såhär det går till i Madrid, förresten) och de vandrar hem till Sadec (Banderas) efter att han har förklarat hur det ligger till med hans rumskamrater: “De är inte gay, de är läkarstudenter.” Bra. Då vet vi. Medan de tu bestämmer sig för att det är horisontal-läges-tajm får vi även se Sexiga Kvinnan Toraya föra ett telefonsamtal med en Mohammed om att hon verkligen vill veta var en viss Riza Niro håller hus. Eftersom det går rykten om hur gay Riza är, tydligen, så tycker Mohammed att Toraya ska leta i bland annat bastuar. Sadec och Johnny kommer hem till Sadec, som blir helt störtförälskad i Johnny på två sekunder vilket är tydligt både före och efter horisontal-läge-aktiviteterna. Sadec påpekar att han tycker Johnny luktar jättegott vilket känns tillräckligt taget ur luften för att vi ska förstå att det är Viktigt.

smell

Hade Funkat På Mig #1

Det kommer fram att Sadec är “tyrani” och jag vet faktiskt inte vad det är, inte ens efter typ fem och en halv minut på google, så om någon kan berätta för mig om det är en hittepå-nationalitet eller inte så feel free. Jag hittar bara Warhammer-länkar och att “tyran” är en gammal form av “tyrann” så… jag tänker nu låtsas att det är ett hittepå-land och om det gör mig till en ignorant idiot så är du välkommen att upplysa mig, helt enkelt! Nu leker vi att det finns ett land som heter Tyran. Eller så finns det redan och vi slipper leka.

I alla fall. Johnny vill bort från det här engångsligget så fort som möjligt (vadärdetförfelpåhonom) och Sadec försöker få honom att stanna med de flesta verbala medel möjliga men Johnny flyr i dramatisk halvvild panik förbi rumskamraterna som nu sitter i soffan på väg till ytterdörren. Rumskamraterna undrar hur Sadec kunde dra dit någon när de sitter och putsar vapen såhär apropå ingenting och nu börjar min VHS-kvalité göra mig riktigt handikappad. Det är lite skoj att läsa mina anteckningar och inse hur viktigt det är att faktiskt SE folks ansikten i den här filmen för att fånga hela den komiska förväxlingen som faktiskt är hela grejen, stundtals. Det är en bild på den där Riza i tidningen och tydligen är det så att Sadec och gänget letar efter honom – Riza är kejsarens son – för att kidnappa honom och få kejsaren att betala tillbaka något som vi inte får reda på vad det är. Sadec har tydligen ett övermänskligt luktsinne (See what they did there?) och om de kan få tag i något som är Rizas så kommer han kunna blodhunda fram honom. Det är ju… praktiskt?

Från en förvirring till en annan. Vi hamnar mitt i en inspelning av vad som verkar vara mjukporr (i att personen i bild fortfarande har täckta könsdelar) med våldstema (en annan person borrar i honom medan han stönar och skriker samt svarar i telefon.) Johnny kommer dit – mannen som blir antastad med en borr är killen han gick hem med i början av filmen; Fabio. Johnny ber fab-master Fabio om en remake eftersom han har så “tunt, fult hår” och tar äntligen av sig peruken. Där han har… helt normal hårväxt, men okej. Fabio lovar att göra Johnny till “drottningen av Halloween” vilket låter hur jävla fantastiskt som helst så jag köper att Johnnys hår ser o-fab ut i Fabios ögon. (Dare I say “Fab-io”)

sadist

Vi springer vidare in på en klubb där ett punkband spelar och nu händer det en väldig massa saker på väldigt kort tid och jag var konstant förvirrad under hela den här sekvensen. Bandet som skulle ha spelat byts ut mot ett band som heter “Them” och vi får genom hela kaoset som utspelar sig i den här scenen (där vi bland annat får se en mellanakt med två personer som improviserar det bästa jag hört på länge) reda på att både Sexi och Johnny är med i varsitt band. Johnny frontar Them. Mängden tid det tar för mig att inse att det är Johnny är pinsam. Önskar det berodde på Fab-ios fantastiska makeover men det är nog tyvärr inte fallet. Där de två impro-människorna i mellanakten fick mig att squeela av lycka är Them något jag i mina anteckningar beskrivit som “en hög exentriska pretto-douches som låter som spanskt dansband med melankoliska texter varvat med en låt om att de är från Teheran och att det är fisk och bläckfisk överallt.” Den sistnämnda låten antar jag är någon slags sarkasm men jag är vid det här laget så fullproppad med färg och ljud att jag har stängt av all tolkningsförmåga.

grassgetsyouhigh

Nu introduceras den saken jag måste ha översikt med i berättelsen. Det är en reflektion och en tolkning som jag är medveten om att jag får taggarna utåt av väldigt lätt – ibland alldeles överdrivet mycket – vilket också gör att jag är kapabel att lägga det helt åt sidan om jag så önskar. I det här fallet lägger jag Saken åt sidan med förklaringen att filmen är från 1982 och från en kultur jag har noll koll på – jag har aldrig ens varit i Spanien. Det som är Saken Jag Måste Ha Överseende Med är “min homosexualitet botades när jag träffade den rätta personen av motsatt kön.” Kruxet i den här filmen är att det i vissa skämt faktiskt skämtas om JUST det faktumet så även här sätter filmen mig i ett ifrågasättande och startar en tanke, vilket jag tycker jättemycket om. Så det är inte kritik, bara en observation om att det inte aktivt ifrågasätts samt att det behandlas på samma sätt som Sexis nymfomani (utvecklas mer nedan).

Det som händer är nämligen att Sexis och Johnnys blickar möts och tiden stannar, musiken går i slowmotion, gudarna sjunger eller vafan det nu är som händer vid kärlek vid första ögonkastet. Samt att Sexi tittar in i en spotlight och det får henne att tänka på en strand. För att vi ska förstå vikten av hur mycket Sexis nymfomani och Johnnys homosexualitet har rubbats/botats så ser vi Sexi inte tycka att en trekantssituation är kul alls och Johnny få en avsugning av sin manliga bandkamrat utan att tycka det är det minsta upphetsande. Dagens lärdom: kärlek vid första ögonkastet fuckar upp din mojo. Jag rekommenderar konstant ögonbindel.

På något sätt – som inte alls är creepy antar jag – hittar Sexi till stället Johnny för tillfället sover på, kommer in och de går och lägger sig med alla kläder på. Fastän hon vaknar i hans skjorta så har de INTE legat med varandra tydligen (den här filmen totalrubbar mina filmföreställningar, jag trodde “jag bär hans skjorta” i 100% av fallen var hur man signalerar att sex har skett?) Genom en småskojig konversation lyckas Johnny berätta att han är kejsaren av Tyrans son – Riza Niro. Jag finner det underhållande att jag inte har någon aning om ifall det är jättetydligt innan denna punkt i berättelsen och att publiken vetat det här hela tiden eller om det faktiskt inte varit tydligt alls. Om någon någonsin inte vill att jag ska känna igen dem är det bara att dyka upp i VHS-kvalité. De kommer i alla fall fram till att de ska ingå monogami och gifta sig och leva tillsammans för evigt eller något. Att han kommer behöva dra och att hon följer med. Hela baletten.

smug

#smug

Sexi åker hemåt i en taxi och är på alla möjliga moln en kan tänka sig men avbryts när hon ser kemtvättskvinnan komma släntrandes längs gatan i Sexis klänning. Hon hoppar ur bilen och påpekar detta faktum för kemtvättskvinnan som ber om ursäkt och Sexi visar sig ha en okonventionell syn på ägande genom att säga “du kunde ju ha frågat i alla fall.” och erbjuder sig att skjutsa hem kemtvättskvinnan Queti (Marta Fernández-Muro).

Det visar sig att anledningen till att Queti har antastat Sexis kläder är att hon är ett hysteriskt stort Sexi-fan. Och trots att Queti är på gränsen till något slags starstruck-sammanbrott och talar om hur hon älskar att imitera Sexi så blir Sexi bara smickrad och erbjuder Queti att följa med på repet som Sexi är på väg till. De lyckas även få Quetis tragiska livssituation överstökad då hon helt apropå berättar om våldtäkts-situationen hon befinner sig i och jag får än en gång känna mig såhär: rapeface … eftersom de bara skämtar sig igenom situationen med ett härligt “äh, män är ju lite sådär fast det låter jobbigt.” De ska försöka lösa det genom Sexis vän som är kemist. Kavalkaden av fantastiska biroller fortsätter genom Sexis pappas hushållerska/alltiallo/assistent som återkommer några gånger och alltid talar för sig själv. Enda karaktären i den här filmen som jag känner att jag kan relatera till. I den här scenen hinner hon påpeka att ingen ringt till Sexi och att det är jättetragiskt samt dra en lång replik om att hon ska göra fruktsallad med mango men inser att det inte finns mango i Spanien och kommer fram till att får bli bananer.

Ännu en intensiv scen sker där vi umgås med Sexis band och Queti, i Sexis rum. Vi får reda på att Sexis pappa är allmänt sedd som jättesnygg av samhällets kvinnor, att Sexis mamma är död, att det är kombinationen av motgift och libidoförstärkande medel som gör att Quetis pappa är psykotisk, att Queti är totalexpert på huskurer och kan hjälpa ena bandkamraten med sina mag- och pruttbesvär samt torra läppar. Tyvärr hinner vi inte höra hela tipset för vad som krävs för att bli av med magbesvär (det inleds med fem knäböj framför ett fönster, naken) eftersom en svartklädd Cool Snubbe kommer in genom dörren och berättar att Them ska göra en skiva. Vid det här laget har jag ingen aning om vem han är men jag är helt säker på att jag sett honom i minst fem scener redan.

whitegirlproblems

#problems

Nästa scen har samma intensivitetsgrad men handlar om Them. Johnny är tydligen ersättare åt Thems sångare Eusebio (Ángel Alcázar), som har skadat benet. Euesbio kommer till deras replokal och påpekar korrekt att han inte sjunger med benet och tycker att det är lågt att han inte får vara med längre men skivbolaget tycker att Johnny är bättre än Eusebio. Eusebio har en Kvinna på armen som är stöttande nog att påpeka att han visste att han skulle bli kickad någon gång och lyckas få ut “Bibi” (tjoho, mer namn att hålla reda på!) innan han skadar Johnny på riktigt.

Äntligen får vi se Antonio igen! Kvinnan (Cristina Sánchez Pascual) och Bibi står vid busshållplatsen och är på dåligt humör när Sadec börjar lukta på Kvinnan. Hon blir smått upprörd (vafanärdetförfelpåhenne) och undrar vad han håller på med. Sadec ber snällt om ursäkt och säger att det luktar Johnny här medan han helt obrytt tar upp Bibis hand (vilken några minuter tidigare mötte Johnnys ansikte med viss kraft) och luktar på den. Trots Sadecs vänliga uppsyn är han för märklig för att Bibi och Kvinnan ska vilja delge någon information angående Johnny vilket lämnar Sadec så nära men ändå så långt bort från sin stora kärlek.

wouldworkkonme

Hade Funkat På Mig #2

En av filmens verkligt “cartoonhumor”-aktiga scener utspelar sig därefter när Sadec kommer hem till sina rumskompisar, vilka har fått en tröja som är Rizas (som ju är Johnny) och Sadec säger att hans luktsinne inte går att använda när han är kär för då luktar allt som den han är kär i. Insert comical face palm och något slags passade skratt-ljud. Han tar i alla fall emot tröjan och går in på sitt rum och ångestar lite då han upptäcker tidningsframsidan med Riza på. Han använder sina konstnärsskills (vilka skills har INTE Antonio liksom) där han målar dit bland annat peruken. Detta innebär alltså att Riza hade på sig peruken hela sexet. Det kräver skill. Eller tråkigt sex, vilket jag är helt inkapabel att föreställa mig händer med någon karaktär Antonio spelar, så klart. I alla fall. Sadec begraver sig i tröjan vid insikten om att det är Riza han legat med och filmens soundtrack indikerar att en total EUREKA-känsla har infunnit sig.

Sexi och Queti åker till en plastkirug under samtal kring att Sexi är lite nojig över att Riza kanske inte vill ha henne eftersom han inte försökt ligga med henne. Queti tycker att det låter helt befängt för alla i hela världen vill ha Sexi och det är sanningen.

Den här filmen har lärt mig många saker, bland annat det bästa sättet att hälsa på/avfärda dörrförsäljare; nämligen sättet en kvinna lär oss när ytterligare personer introduceras (men vad vet jag, den här personerna kanske har bläddrat upp och ner mellan VHS-strecken flera gånger tidigare utan min vetskap): “Vi behöver allt men vill inte ha något.” Trots den fina repliken så lyckas försäljarmannen få kvinnan att stå kvar och prata med honom. Medan de samtalar visas klipp på en yngre kvinna som är innanför dörren och fixar till sig, uppenbarligen för försäljaren som inte sett henne än. Jag är nästan helt säker på att det är kvinnan med magproblem i Sexis band men ja, ni vet. Det vore inte jättekonstigt att se klipp på den här yngre kvinnan innanför dörren om det inte vore för att vi får se henne i dubbelfart – som att vi helt plötsligt faktiskt tagit steget rakt in i en tecknad film. Det vore inte heller konstigt om det var ett sätt som tidigare hade använts för att symbolisera en stressad känsla eller mani på något sätt men det här är enda gången det händer i hela filmen. Jag borde inte bli förvånad, men jag blir lite förvånad. Och skrattar. Lite flåsande, för jag vet inte hur jag ska reagera.

I alla fall – när mamman äntligen blivit av med försäljaren så springer dottern efter – hon fixade sig ju ändå helt hysteriskt mycket. Försäljaren heter “Angel” och de kände varandra som barn, han och dubbelfartskvinnan. Om jag har rätt i att det är kvinnan med pruttproblemen hade jag nu kunnat dra något svengelskt skämt. De har uppenbarligen något slags sexuellt förflutet vilket får dem att hångla i hissen på väg ut. En väldigt liten hiss. Som det även är ett äldre par i. Kvinnan bestämmer sig för att använda sin nyfunna avsaknad av pruttighet som snärjnings-replik och jag tror att min hjärna vid det här laget bara försöker hänga med på alla nya karakatärer och bihistorier som slängs i ansiktet på mig.

farts

#winning

Det känns tryggt att få en liten scen med Sexi och Riza igen nu; där Sexi ger oss en tydlig bild av vad som är skillnad för henne med Riza – “Det här är första gången jag umgås med en man och inte knullar eller är stenad fast mår bra ändå.” Ja, det måste ju vara kärlek då. Riza tar det med ro och undrar om hon vill bli kejsarinna, vilket Sexi svarar på med ett “Ja, det vore ju annorlunda om inte annat.” Chill.

Precis när Riza har nämnt att hans mamma vill att han kommer tillbaka och kejsar loss i sitt hemland klipps det till en äldre kvinna som jag på en gång, tack vare repliken, antar är Rizas mamma men efter ett tag ser jag att det är Toraya som sitter och smeker ett foto på Riza. Jag glömmer bort att det är awkward så fort jag ser Torayas fedora-innehållande outfit i vilken hon tar en runda vid stadens öh… redlight-black fence-trans-gay-prostitutions-stråk. Ni vet. Det där en cruisar förbi i sin fedora ibland. Till detta ännu en låt med magisk text som gör mig helt lycklig.

rat love

Nu börjar liksom filmens klimax. Det är ett långt och hetsigt klimax som kräver publikens fulla uppmärksamhet. Men det är även nu som filmen börjar bli ren och skär förväxlingskomik vilket på något sätt hjälper en hänga med.

Sexis terapeut Susana tvångsfikar upp Sexis pappa (hon är dödskär i honom, minns ni?) och lyckas genom att vara den mest opsykologiska, irriterande, Madrid-direkta människan på jorden få ur Sexis pappa att han är helt ointresserad av sex. Vem hade kunnat ana det, va? Läkaren som uppfunnit atrificiell insemination? Var det här en artikel med ljud skulle det nu låta “wah-wah-waaaah”. Jag tänker låtsas som att ni förstår precis vilket ljud jag menar. Susana drar till med det jag antar är helt psykologiskt korrekt i en situation där någon berättat något de aldrig berättat för någon förut angående sitt sexliv: “DU HAR BARA INTE KNULLAT PÅ RIKTIGT, LET ME SHOW YOU.” Smooth. Verkligen. Faktumet att Sexis pappa inte ringer polisen utan bara jätteartigt ber henne dra åt helvete och lämna honom och Sexi ifred är ett bevis på hur väluppfostrad han är.

haha

“Ha. Ha.”

Toraya – som har letat efter Riza hela filmen – hittar honom tillslut på sitt hotell och lyckas swaga sönder honom helt vilket gör att han hänger på henne för sexuella eskapader. Jag menar… vem skulle INTE hänga på vad hon än sa när hon gör såhär:

swag2

Tydligen hade Riza en så fin upplevelse med Toraya att det får honom att sjunga när han badar. Jag tror mig förstå precis varför. Men tack vare tajming stampar Sexi in i rummet och det utbryter ett finfint triangeldramekaos som eskalerar i att Sexi förkastar allt vad kärlek heter och hamnar i någon slags psykos om solen. Just det. Hon har solfobi. Det nämndes i en mening jättefort i början.

Denna kärleksutlösta solpsykos leder henne i manisk flykt ackompagnerad av dramatisk musik hela vägen hem till sin terapeut, som jagar ut sin nuvarande patient bara för att bistå Sexi i hennes förfall. Eller hjälpa henne, möjligtvis. Jag litar inte på den här människan. Vi får veta vad den där helt random bilden på en sol som Sexi såg i samma veva som hon såg Riza var om – det var ett gammalt undantryckt minne från när hon var barn och lekte med Riza på Costa del Sol. Toraya var där och drog iväg med Riza och försökte antasta honom bakom en buske vilket gjorde att Sexi kände sig ensam och slöt upp med sju grabbar som hon lät klä av henne. Riza hittade henne med alla grabbarna och leddes iväg av en ensam grabb i gänget. Mina damer och herrar: Så här blir ditt barn nymfoman/homosexuell man: The Movie.

Mitt awkward-face över den förklaringen på situationen byts till ett leende då jag får uppleva tala-med-sig-själv-hushållerskan igen. Den här gången har det ringt hur många som helst till Sexi varav en av dem den här Angel, som tydligen är fotograf och ska ta bilder av Sexis band, men det orkar inte Sexi prata om för nu fick hon bråttom iväg igen. Nu hände scenen som fick mig att se ut såhär längst: ohnoface När jag trodde att jag var tvungen att se om hela filmen. När jag undrade om det var fel på mina undertexter. När jag inte orkade med En Till Karaktär. Men genom en förvirrad (för mig) återgivining av vad som hänt fram till nu inser jag att båda kvinnorna på skärmen tydligen ser likadan ut (där har ni måttet på HUR mycket VHS-kvalité jag lever med här) – båda ser ut som Sexi. Det är alltså det som Queti skulle göra i plastikkirurigi-väg. Som jag förstår det så är kontentan att Queti lyckas övertala Sexi att gå tillbaka till sin Riza och fly landet med honom så kan Queti vara kvar i Madrid och vara Sexi. Jävligt oklart hur allt logistiskt ska gå till men jag tänker inte påpeka det för de här två galningarna.

Queti – som nu är en Sexi-klon – ska iväg på fotosessionen med Angel och har inte förstått det här med att det kanske är en bra idé att öva in några beteenden som hänger ihop med personen man försöker imitera, för hon stormar runt hemma hos Sexi som en nervös, småhysterisk liten boll – tvärt emot Sexis världsvana dryg-approach till allt och alla. Hon blir tvungen att gå in till Sexis pappa – som är på otroligt dåligt humör tack vare Susanas påhopp tidigare – och ge honom någon varm dryck. Sådär som en gör med föräldrar som har egna kontor de sitter och surar i. Pappans experiment innan människor verkar ha varit undulater – undulater som han nu tycker symboliserar hur misslyckad han är, för de sjunger inte. QuetiSexi (det får hon heta nu så att vi alla minns att hon ser ut som Sexi nu för tiden.) (Okej, fine – så att JAG minns) är ju The Master of Remedies så hon vet att det enda undulater behöver för att bli glada är vitaminer och lyckas få igång undulaterna på en minut med vitaminvätska hon bara råkande ha i handen. Hon ger pappan lite också.

budgies

Nu jävlar hörni – nu ska jag försöka få ihop hela upptrappningen här. Urballningen? Uppballningen. I kristallkronebutiken där Sexis band ska plåtas kommer Bibi och Kvinnan in. De har med sig en tidning, ser bilden på Riza och lyckas FAKTISKT känna igen honom. De vill på en gång låna en telefon i butiken för att kunna ringa numret i annonsen. Trots en mycket märklig trapp-catfight mellan Kvinnan och QuetiSexi så lyckas Bibi komma fram till telefonen och kontakta “The Islamics” som är de som söker efter Riza. Sen kastar sig Kvinnan och Bibi ut för att se till att Riza inte smiter. QuetiSexi ringer till Sexi och berättar vad som hänt så att hon kan få Riza att fly landet innan hela konkalången som vill åt honom får Madrid att implodera av buskisjakter.

crazy

Sexi lyckas hitta Riza i replokalen och förklara situationen, vilket gör att han berättar för Them vem han egentligen är och de köper det rakt av. Riza har jättemycket pengar, alla har såklart sina pass på sig och väljer att skita blankt i både skivsläpp och skiva för att istället dra till Karibien med Riza “för han har ju pengar.” Med dragspelsmusik som que kommer Sexi och Riza, genom ungefär fem ord, fram till att allt är förlåtet och nu jävlar ska de kejsa runt utav bara helvete. Jag hamnar i ett konstigt känslotillstånd när jag tänker hånskratta åt den cheesy “nu-blir-vi-jagade”-musik som går igång när Riza, Sexi och gänget springer ut från replokalen men jag inser att den går i femtakt och tycker att allt är fantastiskt istället på ett “hoppas-ingen-ser-mig-nu”-sätt. Väldigt intensiv handklapp kan ha skett, vem vet.

The Islamics (Antonio och hans rumskamrater!) kommer inspringandes först i denna jaktsekvens. Kvinnan som är någon slags receptionist i replokalshuset vill inget annat än att gå och bajsa när folk ska fråga henne var Riza tagit vägen och jag undrar om jag än en gång blandat ihop alla människor med tarmproblem i den här filmen. Sadec tycker i alla fall hon luktar jättegott (Bajset, antar jag. Luktar Riza också bajs?) och de andra två får dra ut honom eftersom kvinnan talat om att Riza drog till flygplatsen med sitt posse.

Nummer två (pun intended) att vilja veta var folk dragit är Bibi, Kvinnan och resten av Sexis band och receptionistkvinnan måste VERKLIGEN gå på toa nu medan hon berättar än en gång var Riza dragit. Sist ut är Toraya och någon journalist. De är det som får receptionistkvinnan att bajsa på sig innan hon lyckas berätta var Riza är. Jag vet inte riktigt hur ni känner men jag har en stark känsla av att det enda den här sekvensen riktigt var till för var att peka och skratta åt någon som ätit laxeringsmedel. Samt visa bajs. Passionslabyrint!

Så att ni inte tror att jag ljuger.

Så att ni inte tror att jag ljuger.

Riza och Sexi briefar varandra väldigt fort om att Riza var homosexuell innan han träffade Sexi (vilket också fick honom att ligga med Toraya – Sexi väckte lusten för kvinnor i allmänhet hos honom tydligen) och att Sexi var nymfoman och att nu är allt frid och fröjd och jag känner hur det kryper i mig utan att veta om jag har missat något skämt. Hjälp mig om du kan i det här. Är det något jag missat? För jag vill gärna att det är det!

Exakt samma instormning av grupper som i replokalsbyggnaden sker på flygplatsen. Riza, Sexi och gänget kommer inskrikandes och lyckas komma iväg till ett plan som går om fem minuter. The Islamics försöker få en flygvärdinna (som är på helt ABSURT dåligt humör redan innan någon börjar prata med henne) att ringa piloten genom att säga att det är en bomb på planet. Nej, det går inte. Det är även en väldigt smittsam sjukdom på planet. Fortfarande nej, med ett tillägg på “passagerare vet vilken risk de tar.” Ta några sekunder och tänk på hur det absolut inte hade funkat någonstans som komik i en film idag. Jag skrattade.

Bibi, Kvinnan och bandet kommer in som en färgstrak hög av gälla röster och kryckor och försöker förklara att Riza är Riza men det får endast flygvärdinnan att explodera i ett jätteförbannat “Yeah right, och jag är Drottningen av Saba” kantat av “puta madre”. Serviceyrket verkar vara hennes grej, ingen tvekan. När Toraya kommer inswagandes så försöker hon få flygvärdinnan att hjälpa henne genom att påpeka att hon är PRINSESSAN Toraya, vilket får The Islamics att reagera med sluga miner och sätter på en gång en plan i verket.

När Toraya och journalisten vandrar iväg märker journalisten att hans plånbok är borta, vilket gör att han springer iväg och ska leta efter den. En ur The Islamics går då fram och säger att han har ett meddelande från Riza till Toraya, vilket hon köper rakt av och följer med mannen. Jag antar att de tänker att de kan få samma sak av kejsaren genom att röva bort prinsessan som de skulle ha fått om de rövade bort Riza.

För att göra det till en total uppballning så har QuetiSexi löst Sexis pappas sexfobi genom att ligga med honom och avsäger sig behovet av Sexis terapeut genom att, som Sexi då, säga till Susana att hon ligger i sängen med sin pappa och ber Susana passa sig jävligt noga för att lägga sig i Sexi och hennes pappas liv igen med den fantastiska repliken “Jag är en bra vän men jag är en bättre fiende.” Filmens slutbild? Sexi och Riza som har högljutt sex till exteriörbilder av ett flygplan i luften. Vad annars.

flygplan

Det känns snarare som att jag behöver ett långt andetag än en avslutande paragraf här. Jag vill inte ta tillbaka att jag sett den här filmen för något i livet men jag vetefan om jag orkar se den en gång till.

Jag tänker mig att det inte är jättemånga som har sett den men jag känner att jag ändå har ett brinnande behov av att prata om den med någon som sett den samt att jag jättegärna hade läst en synopsis om den innan jag såg den. Och med det menar jag att du kan titta på den efter att ha läst allt det här och säkert se en helt annat film än jag gjorde. När du gjort det – säg till, okej?

Nosotros somos Labyrinth of Passion.


Översiktstanke: Vänta… va?

Bästa: All musik som olika band i filmen framför (som Almodóvar själv verkar har varit med och skrivit!)

Sämsta: Hyfsat stor mängd överseende krävs stundtals

Mängd igenkänningsfaktor i Banderas roll: Jag är säker på att folk med förhöjda luktsinnen överallt väntat på den här filmen.

Attraktionsfaktor i Banderas roll: Mycket stor. Avdrag för bajsgrejen. Annars har vi tilltalande hångel och mycket hud samt på gränsen till överdos av hundvalpsögon.

Vi ses nästa gång! Då blir det Pestañas postizas.

/The Bexinator

Yo soy…

Vem har inte velat vara Antonio Banderas? Velat vara, velat ha, rent av bara träffa helt oskyldigt på en strand i valfritt land med stränder? Nej just det. Ingen.

Det närmaste ni och jag kan komma är väl ändå att ta en titt på precis varenda film han står som medverkande i på IMDB.com, så det tycker jag vi gör.

Jag kommer börja med en dykning in i det underbara verket “Labyrinth of Passion” av Almodóvar från 1982. Det är precis så underhållande som det verkar.

Namnet på den här artikelserien kommer från ett avsnitt av The OTHER N-word där Erik utbrast “YO SOY ANTONIO BANDERAS” som den antagna hälsningsfrasen Herr Banderas skulle använda när han knackar på min dörr. Vill ni veta exakt hur det skulle gå till finns avsnittet att lyssna på här.

Nosotros somos Antonio Banderas.

/Rebecca