KULTQUEST #2: Gudfadern

Okej, så. Det har tagit ett tag, detta.

Den här gången har jag gett mig ut på djupare vatten och jag var nära att försvinna under Gudfadern-ytan. Den här filmen är SÅ LÅNG. Jag vet, den är inte mycket längre än många av dagens filmer, egentligen. Bara tidigare idag såg jag Mockinjay pt2 som bara är en halvtimme kortare, men där tiden flög förbi.

För att vara rättvis ska jag börja med att säga att jag inte var särskilt taggad på att se Gudfadern.

Det kändes mer som ett tvång än någonting annat och efter mitt första försök, då jag somnade efter en timme och tjugo minuter, var jag knappast mer taggad. Och således tog det flera månader innan jag gav mig i kast med det igen. Och nu sitter jag här, med texten ”directed by Francis Ford Coppola” i bakgrunden av mitt dokument.

Jag skulle inte se den igen, är den korta versionen av den här texten. Det finns en del att klaga på – jag har redan slösat två stycken (tre nu…!) på att prata om längden, därtill finns att tillägga rasismen och sexismen, som är problematisk – men inget jag inte hade förväntat mig från en film från 1972.

Så om vi hoppar över det.

Jag har svårt för äldre filmer. Jag vill bli inkapslad i en film – jag ser film för att försvinna från min värld in i en annan, och allt som stör den upplevelsen blir draw backs. Med lite för långa konstpauser mellan meningar, lite för överspelade utspel och fightscener med uppenbart mellanrum mellan knytnäve och haka försvinner en del av magin. Det är ju dock inget som är speciellt för just Gudfadern, jag är definitivt den som är bortskämd med film där alla problem kan tas bort i redigeringen, och någonstans får man ta hänsyn till att denna gjordes för 43 år sedan.

Så om vi kommer till handlingen istället. Jag tyckte inte att filmen var särskilt intressant i början. Det tog en stund innan jag fick någon känsla för karaktärerna, och med mängden mörkhåriga medelåldersmän var det svårt att hålla reda på vem som var vem. När jag började se filmen en andra gång – efter att ha sett halva tidigare – var jag beredd med en 3DS och en stickning för att se till att jag var någorlunda aktiv under filmens gång så att jag inte somnade igen. Det dröjde dock inte länge innan jag lade ifrån mig allt utom datorn och faktiskt tittade på filmen.

Karaktären Michael är så mycket mer intressant och har mer djup än vad jag uppfattade hos många av de andra karaktärerna, och det var han som fick större fokus fick också filmen större fokus från mig.

Däremot måste jag säga att jag känner för Vito Corleone, vilket jag inte förväntade mig. En familjefar som förvisso har redigt blodiga händer, men som också visar så himla mycket känsla. Det känns få förunnat idag att se sådan tillgivenhet, vänskap och känsla mellan vuxna män, även om det förekommer en hel del backstabbing också.

Att en så blodig film kan handla mer om familj och lojalitet tycker jag ändå är himla fint. Därför är det väldigt sorgligt att se hur Michael formas och blir en hårdare och hårdare person genom hela filmen. Till och med hans ansikte känns hårdare i slutet. Även om han också hävdar att familjen kommer först så fanns det en annan genuinitet hos Vito som inte fanns hos Michael.

Jag har egentligen ingen jättetydlig åsikt när det kommer till Gudfadern. Det fanns fina bitar, Marlon Brando och Al Pacino är fantastiska, men samtidigt var jag inte särskilt fängslad.

Kanske om jag hade sett den en regnig höstdag 1972 istället.

Kultquest #1: Jurassic Park

För alla Skäggkast-lyssnare är det ingen nyhet att jag, Camilla (‘känd’ från planetPOD), ska ut på en kultquest – vi pratade om det i Skäggkast #126. För er andra kommer förklaringen nu: jag är känd som den i alla umgängeskretsar som inte sett DEN filmen, och ska råda bot på detta med att försöka ta mig igenom IMDB:s Top 250-lista, plusminus andra kultfilmer eller såna jag helt enkelt inte borde missa.

När det kommer till många av filmerna jag kommer att se under min kultfilms-quest så är sannolikheten stor att jag redan känner till små eller stora delar av handlingen. Så även med Jurassic Park (där handlingen mer eller mindre redan finns i namnet), som blev den första filmen jag checkar av på listan. Kanske mest för att kunna se Jurassic World i sommar med gott samvete.

När jag skriver det här har det gått ett par veckor sedan jag såg filmen, vilket gör att jag har någorlunda delade meningar om den. När jag först sett klart den var min överväldigande känsla ”Jaha. Det var alltså det.”. Som jag hört många gånger när jag nämnt filmen, och att jag hade planer att se den för första gången, så håller den fortfarande rent visuellt. Det fanns inga större effekter jag störde mig på, och de flesta vet ju att den är känd för hur bra gjorda dinosaurierna är.

Innan jag kommer in på vad jag har för funderingar på kring filmen så ska jag börja med att säga att jag tyckte att det var en bra film. Den var snygg, underhållande och intressant, och jag är inte på något sätt missnöjd med att ha sett den. Många scener kände jag igen – bara genom att ha vistats på internet under större delen av mitt liv – och det var kul att se dem nu, i rätt kontext. Det mest lysande exemplet är väl den överanvända respons-gif:en när Dr. Grant ser dinosaurierna för första gången och fumlande tar av sig glasögonen.

tumblr_lr1lat1Fi11qa9vqgo1_250

Men det finns en del saker jag fann irriterande. En del kan nog täckas av faktumet att det är en 90-talsfilm och jag sedan 1993 (när jag var 2) kommit att vänta mig andra saker från film, och en del kan täckas av att det helt enkelt är så katastrof-filmer funkar.

Det första som slog mig, som jag sedermera har diskuterat med flera andra och kanske fått svälja ändå, är att jag tycker att det är svårt att köpa att Dr. Grant och Dr. Sattler inte konsulterats tidigare. De presenteras båda som ”top in their field”, alltså paleontologi och paleobotanik, men ingen av dem har tagits in tidigare än minst 8-9 månader efter att projektet med parken sattes igång. (Raptorerna sägs vara ”lethal at eight months”, så parken måste funnits åtminstone så länge för att de ska kunna undersökt hur raptorerna jagar.)

Min främsta tanke är att även om dinosaurierna främst tagits fram genom kloning och således forskare inom kloning och genetik, så känns det för min logiskt att det behövts paleontologer som konsulterats för att det ens ska gå att få reda på vad som behövs för att de olika dinosaurierna ska kunna överleva i ett nytt klimat? Vem har i så fall konsulterats? Och även om de då valt att inte konsultera de två som är ”top in their field”, utan kanske någon mindre kostsam, hur kommer det sig att Dr. Grant och Dr. Sattler inte i alla fall vet om att projektet pågår? Det om något är väl en hemlighet som skulle spridas snabbare än vinden i forskningskretsar?

Nåja. När jag förbisåg det var det bara två saker som egentligen störde mig, och det är saker som är återkommande i så många filmer att det inte går att säga att det är specifikt för Jurassic Park. Det första är faktumet att det bara finns två kvinnliga karaktärer i filmen, varav en är ett barn, vilket så klart är tråkigt – fanns det ingen som jobbade på ön som var kvinna? Jag får dock ge filmen en nick för att den, redan 1993, tog upp ämnet sexism:

John Hammond: It ought to be me really going.
Dr. Ellie Sattler: Why?
John Hammond: Well, I’m a… And you’re, um, a…
Dr. Ellie Sattler: Look… We can discuss sexism in survival situations when I get back.

Och min sista kritik, vars eko kan höras i majoriteten av katastrof-filmer, är att majoriteten av karaktärerna är väldigt korkade. Å andra sidan skulle det inte finnas filmer som Jurassic Park om man inte accepterade att både gemene man och forskare är tillräckligt korkade för att, let’s say, återskapa livsfarliga arter sedan innan människans begynnelse. Så det är ytterligare ett irritationsmoment jag är villig att se bort från for the sake of entertainment.

Som jag nämnde var min första reaktion efter att ha sett filmen en någorlunda uppgiven suck. Men jag känner att det är något som förmodligen kommer att komma med att se superhajpade filmer flera år, eller årtionden, efter deras första lansering. När jag kom över att det var mina egna förväntningar som gjorde mig mest uppgiven ser jag tillbaka på filmen som en rolig och någorlunda idiotisk film som definitivt tåls att se igen, när jag kan se den med i alla fall en gnutta av samma nostalgi som de som såg den när den släpptes.

Är det någon annan film jag verkligen borde se härnäst? Let me know, kommentera nedan!